fem dagar kvar till frihet och jag hann ångra mig

Om fem dagar springer jag ut från skolan som tagit all min energi de tre senaste åren. Lämnar med glädje linjen som fått mig gråta av frustation och släckt alla mina drömmar. Det ska bli så förbaskat skönt att lämna sitt livs sämsta beslut bakom sig, gymnasievalet.
 
Men samtidigt gör det så ont att lämna mina fina klasskompisar som jag faktisk har hunnit lära känna de senaste veckorna, och framför allt gör det ont att lämna mitt dramteam. 
Det gör ont att lämna tråkiga rutiner, skolmaten och de få prov vi haft. För visst är det en ganska härlig känsla att lämna lektionssalen och inte veta om man lyckades skrapa ihop poäng till ett F eller till ett A?
Eller att glufsa i sig mat man aldrig ens hade övervägt att äta om det serverats på köksön hemma på kärrsvägen. Det är de där småsakerna man egentligen aldrig tänker att man kommer sakna som kommer göra mest ont tror jag.
 


Jag bestämde mig för flera månader sedan att jag slutat blogga, hade ändå aldrig något kul att publicera och det var en onödig last på mina axlar. 
Men så slog det mig torsdags kväll, när jag satt finklädd som en prinsessa på min alldeles egna studentbal, att hur ska jag kunna komma ihåg kvällar som dessa om jag aldrig får skriva av mig? Och i samma sekund bestämde jag mig för att damma av min egna personliga, men ack så offentliga, dagbok. 
Välkomna tillbaka mina kära vänner.