I used to dream about a perfect life

Här ligger man och känner sig hopplös.

Man känner sig ointressant, tråkig, trött, oinspirerad, fundersam, gråblaskig, förtvivlad, osäker och skum.

 

Man drömmer och önskar, fantiserar och hoppas, hallucinerar och tror.

Hela tiden om något bättre, något vackrare, något coolare, något mer äventyrligt, något minnesvärt, något roligare, eller bara något helt annat.

 

Man drömmer att man är någon annan, man önskar att aldrig ska behöva vakna upp ur drömmen. Man fantiserar om andra kompisar och en annan skola, man hoppas att det ska vara sant. Man hallucinerar och tror att det är på riktigt. Det där vackra livet långt här ifrån, där alla är lika mycket värda, där det hela tiden händer galna saker, där man varje dag blir inspirerad av livet, där man alltid skrattar och där längtan och problem är lika sällsynt som vatten i öken.

Man får ett tecken från verkligheten, ett sms, en röst, kroppskontakt eller kanske är det en enkel vindpust som får en att vakna. Man fattar att inget kommer bli som man alltid önskat. Man gråter, tänker på det man en gång hade och man inser att inget är lika kul som förut och alla har bara försvunnit.

 

Man känner sig ensamast i världen. Man saknar så det gör ont. Man önskar så det gör ont. Man lever ett liv som får en att ha ont. Ont av ensamhet.

 

Att skriva ”man” istället för ”jag” är bara ett sätt att ljuga för sig själv och slippa känna sig så jävla träffad. Det är bara ännu en flykt från verkligheten.


Fars dag

Dagen började med frulle på sängen för pappas del och sedan hällde vi ett berg av presenter på honom som jag köpte för flera veckor sedan, man måste ju vara ute i tid,hihi. Sedan avslutade vi dagen med världens gormemåltid som vi gjorde bestående av hemlagad rostbiff, pressad potatis och sås som vi la upp lite snyggt och serverade, inte speciellt precis.
Grattis på farsdag pappa, love you!

Vi stoppar bandet där. 1. han fick inte någon frukost på sängen 2. han fick verkligen inte ett berg av presenter, den present han fick akutköpte mamma för bara några få timmar sen 3. Det var pappa som lagade den makalöst goda middagen till oss.
Rättvist right? Men Pappiii jag älskar dig meeega mycket ändå! Puss

Fantastiska!

Jag och min lillebror i solskenet.
.
Ni är så himla bra, vet ni det? All den positiva respons jag fick på förra inlägget får mig att vilja spring hem till varje person och pussa på den tills den svimmar! Folk har skrivit fina inlägg på sin blogg om mig. Om hur duktig ni tykcer att jag är på att skirva och fota. Ni har skrivit massvis med fina kommentarer och peppat mig. Hur underbara är ni inte? Fast det är ert fel om min dator är vattenskadad sen. Jag grät floder av glädjetårar. Att folk vill ägna sin dyrbara tid åt att berömma mig. ååh vad ni är underbara!
Här kommer några av de som berörde lite extra:
«
Johnna:
"Du skriver väldigt bra texter, i vanliga fall skulle jag nästan aldrig orka läsa folks texter om dem är långa, men dina läser jag varenda gång. Gillar ditt sätt att skriva på, ibland oseriöst och ibland väldigt seriöst men även bra. Jag fastanade redan vid det första inlägget jag läste. Ja, så iallafall, tänkte bara säga att jag gillar din blogg och dina inlägg väldigt mycket! Och nu när du ändå skrev just det här inlägget här över så kan jag ju även passa på och säga att du är väldigt fin och ditt hår är helt underbart!"
«
Anna:
"Jag gillar verkligen Tilda's texter. Hon får absolut ingenting att bli intresant & att hon tar jättefina bilder skadar ju inte direkt"
«
Linn:
"På tal om annat så satt jag precis och läste en av världens finaste flickors blogg, Min kära vän Tilda. Den bruden är så jäkla bra ska ni veta, och hon är så jäkla snygg, yes you are Tilda. Dog lite när jag läste hennes inlägg "något alla borde göra", hon får med allt som är så himla sant på ett och samma ställe.
Alla borde ha en vän som henne, hon är guld värld.
Knasigaste och den mest korkade personen ibland, men så himla underbar. Hon kan få mig att må så himla bra, vi kan skratta och snacka allvar. Det är GRYMT.
Dra in och kika hennes blogg, awesome fotograf också, så ni är förvarnade."
«
Och till sist, Kristina. Henne valde jag just för att det är inte precis första gången hon peppar och ger positiva kommentarer till mig. Hon gör mig alltid på gott humör, Du rockar tjejen!
"Ett skitbra inlägg Tilda!! Vi är alla perfekta precis som vi är :) Och du har sjukt fina ögon! Kraaam på dig!"

KÄRLEK TILL ER MINA FINA!

Något alla borde göra.

Idag vid maten började vi diskutera ett väldigt inressant ämne. Utseende. Det hela började med att jag drog upp det extremt jobbiga samtalsämnet hur vi er saker. Alltså tex. den hår fägren som jag har anser jag vara brun. Fast ordet brun hur mycket säger det igentligen? Den fägren jag tycker är brun kanske du ser som den gröna jag ser men du kallar den brun. Förstår ni? Alltså kolla här, Jag lägger fram en blå och en grön penna. Jag ber dig greppa den blå pennan och du lyfter upp den. Båda konstaterar att färgen heter blå men i själva verket kanske du ser den färgen som jag kallar gul. Ja hajar ni inte får nå väl höra av er.
«
Färgexemplerna övergick genast till utseende och hur missnöjda endel är med hur de ser ut. En och annan började snacka om de aldrig fick komplimanger om deras uteende av killar. Bara de närmsa tjejkompisarna kunde konstatera det lite då och då. Tillslut kom vi på att det är något man verkligen inte ska deppa över. Tänk såhär, du ser en sjukt snygg kille/tjej på stan. Vad gör du? Jo troligen följer du henne/honom med blicken men inget mer. Aldrig öppnar du munnen och säger vad ju just tänkte eller hur? Nej precis. Varför skulle de då göra det tillbaka? För att få komplimanger måste man även ge dem.
«
En tjej nämnde att det bara var folk med stark självkänsla som vågade säga till främmande människor att de ser bra ut, har världens gulligaste leende, fina ögon, ett extremt härligt skratt eller vad det nu kan vara, just för att de är inte rädda för att få nobben, ingen reaktion eller kommentar tillbaka. Tragiskt att säga det men det stämmer faktiskt, man vågar inte lägga kommentaren. Vi är för fega. Jag erkänner jag är feg. Folk jag känner berömmer jag gärna men det är sällan jag säger något till någon annan. Asså varför ska det vara så jobbigt att vara snäll mot någon? Göra någon glad. Få den att sprida glädjen vidare. För visst är det så, får man själv en kommentar växer man några meter och ger kommentaren vidare. Pay it forward you know.
«
Vi bestämde oss i alla fall för att gå bordet runt och alla skulle ge en komplimang till alla. Jag sa tillexempel till en av tjejerna som har drömkroppen, de perfekta konturerna och formerna ever, att hon hade snygg mage och snygga former. Det ansiktsuttrycket jag fick som svar var ganska svårt att tyda. Hennes ögon lös av glädje medans hon försökte pressa fram en mun som sa "sluta det vet jag att jag inte har", för det är något hon inbillat sig att hon inte har. Det spelar egentligen ingen roll om man låtsas att inte hålla med det någon säger eller om man gör det för jag vet att ens självkänsla växer flera mil och nästa gång hon kollar sig i spegeln kommer mina ord att spelas upp i hennes huvud. Sånt gör mig förbaskat glad.
Själv fick jag bla. komplimanger för mitt hår, mitt leende, min kropp, mina tänner och ögon (!). Ögon och tänder är något jag lyckats banka in i mitt huvud att jag inte ska vara nöjd med. Ajabaja Tilda! Men tro det eller ej. När jag kollade mig i spegeln så började jag faktiskt fundera på vad jag inte gillat med mina ögon innan. Det är inget fel på dem. De är fina. De är unika.
«
Gör detta med dina kompisar! Bestäm dig för att börja ge andra komplimanger så kommer du få tillbaka. Du kommer få mindre att tänka på när du gör dig iordning på morgonen och du kommer vara mycket gladare.
Kom ihåg att du är den bästa som finns. Du är du. Du är unik, precis som alla andra.


Här är jag. Värdens bästa jag.

Ps. Hoppas att det var okej att jag använde era exempel, världens finaste flickor. Ni rockar fett, puss på er.

När jag vaknade i morse kännde jag mig lättad av att den hämska drömmen äntligen var över. Jag traskade till skolan och insåg att flaggan var på halvstång. Vad händer? Jag tittar mig omkring och ser det stora molnet av sorg som täcker hela skolan, hela Habo, hela världen. Fan. Det är ingen dröm.
Man kan läsa om det i böcker, se på det i filmer men det händer inte på riktigt. Inte en flicka född 1998, som har hela livet framför sig. Inte en flicka med världens finaste leende. Inte en flicka som du.
Så tyst som våran skola var idag, så tyst har den nog aldrig varit, eller kommer vara. Alla saknar dig här på jorden lilla vännen. Ingen kommer någonsin få se ditt fina leende igen. Men alla kommer minnas. Alla kommer minnas dig, habos egna ängel. När solen lyser ner på oss vet vi att det är du som hälsar på.
Till familjen vill jag skänka min tanke. Vi alla finns här för er. Ingen kan förstå vad ni genom lider men vi kan försöka, vi lovar att göra vårat yttersta för att stötta er i denna oacseptabla händelse. Den sanna drömmen man aldrid kommer vakna upp ur.
Jag omfamnar er i mitt hjärta.
Kärlek till dig våran lilla ängel, vi syns i nangiala!
08-04-1998  -  25-03-2011

Du är unik. Precis som alla andra.

Ett långt och kanske tråkigt inlägg. Läs inte om ni ändå har massa negativa kommentarer på G.

Skolen sken, jag cycklade utan jacka, jag köpte glass, jag insåg att våren verkligen är här, jag skrattade, jag solade med fina vänner, jag hoppade runt och sjöng vårsånger, jag åt tårta, jag pratade resor med världens finaste mormor, gled om kring på mänger av sidor fylld med sommarinsperation, jag pratade med mina älskade vänner, jag var lyckligast i världen.

Jag känner mig tom, och jag förstår ingenting. Absolut ingenting. Det har inte hänt någonting och kan därför inte sätta fingret på vad det är. Det känns som om att jag inte finns. Att jag är i en annan värld än vad ni andra är. Jag känner mig ensamast i världen trots att hela mitt liv är fyllt med de finaste människorna man kan tänka sig. Det är som en bild tagen med lång slutar tid. Jag står mitt på en gata fylld med tusentals folk. Jag står helt stilla och kan inte ta mig framåt. Människorna runt omkring mig flyger hit och dit och de vet vad de sysslar med, har idéer och vet vad de vill.  De blir bara som suddiga sträck, medans mitt liv går i slowmotion och jag står kvar på samma ställe i en bubbla och vet inte vad jag vill, måste eller borde göra. Jag bara gör och har ingen aning om vad. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har varit vaken i 17 timmar och jag kommer knappt ihåg vad jag gjort idag, knappt någon ting. Som sagt, jag är i en annan värld. Jag tänker för mycket på framtiden. Allt från gymnasie till klädväl till yrke när jag blir stor och vilken av maträtterna jag ska välja i skolan.  Jag.. jag vet inte ens hur man ska beskriva det. Blir liksom tom på ord. En väldigt konstig kännsla.



Jag har inte med glädje rört min kamera en enda gång detta året. Det var väl bröllopet i såfall men då var jag mest nervös. När jag väl bestämmer mig för att fota något ballt tappar jag allt. Jag vet inte hur man ändrar bländare, slutartid och Iso osv. Det som jag en gång i tiden kunde göra i sömnen. Jag har försökt att dra ner på fotandet för att få tillbaka viljan, jag har tagit en liten paus mellan kameran och mig. Men för varje dag som går känner jag mer lättnad. Folk förväntar sig inte längre att min kamera ska finnas över allt och att jag ska skicka bilder hit och dit. Ärligt på dessa tre månader har jag knappt hört något tjat om sådant, och jag njuter. Av varje sekund. Halva jag vill inte längre, jag vill inte fota. Medans den andra halvan vill hur mycket som helst. Vill gå fotogymnasium i Sthlm, skapa de ballaste bilderna i världshistorien och verkligen tänka outside the box. Jag försöker att följa den positiva sidan men den negativa väger mer. Det gör mig ledsen. Det är någonstans här som detta nya kamera köp kommer in i bilden. Jag vill köpa mig till glädjen att fota igen. Jag tror att jag kan köpa glädje genom att lite enkelt ge mig nya prylar. Låter idiotiskt men jag hoppas att det fungerar.

Ingen kan på se på mig och förstå att jag inte vill fota längre, att jag känner mig tom. På utsidan lever livet vidare precis som om att det vore vilken dag som helst. Ler, skrattar, drar lama skämt som bara jag skrattar åt. Jag låtsas vilja fota mer än något annat när någon frågar och jag äter på som vanligt. Allt är som vanligt. På utsidan.

Det är inte så viktigt egentligen. Ingen bryr sig och alla har redan slutat läsa. poängen var att jag ville skriva av mig. Få skriva vad jag känner, det är nämligen inte ofta jag pratar om negativa saker och sånt som sårar mig. Kanske raderas detta inlägget om en kvart, ett dygn eller aldrig. Sen ville jag även göra en kort förklaring till varför jag inte bloggar som jag vill och brukade. Om ni märker något eller inte det vet jag ej men en sak vet jag. Jag märker.



.


Vi ska va dom vi vill vara
hellre nu än efteråt.
Jag vill leva farligt
Göra sånt som ingen annan gör.
Folk vill att jag ska fota
men ska jag skapa
då ska det finnas tid att skapa fritt

Happy new year!



Här får ni en pinfärsk bild på mig, tagen förra året dock DET ÄR JU 2011 NU! Gott nytt år allihopa! Ville bara tacka för detta underbara bloggår jag har fått dela med er och hoppas på ett nytt, mint lika bra, för ni är bara för bäst! pusssss♥

God jul mina små änglar





Idag är det den där speciella dagen som alla hysteriskt förbereder till, tomten kommer och julmaten står på bordet, det är julafton. Det verkar som att ingen gillar julen längre, men själv så älskar jag den. Fast jag tror att alla älskar julen innerst inne, men det är ju "lite halvt awesome och sticka ut och inte gilla julen" not. Jag firar julen hos min älskade mormor som vanligt och kommer hem på söndag troligtvis. Kommer nog att blogga lite från min mobil men vi får se hur mycket. Nu ska jag jag avsluta detta förvånansvärt seriösa inlägg, inte likt mig, med ett stort GOD JUL till alla mina fina hjärtan där ute♥